1

Det var en helt vanlig lördag klockan halv två på eftermiddagen. Utomhus borde det ha varit vår, men den halvfrusna slaskvintern hade bestämt sig för att hänga kvar ett tag till. Med andra ord var det grått, kallt och fult. Invid tunnelbaneingången stod en ensam pundare och gungade i slow motion i ett tillstånd som pendlade mellan sömn och koma. En bit därifrån, mittemot en nerpissad park, satt några duvor. Som vanligt hade de samlats på fönsterbläcket med den neddragna rullgardinen. Det var en bra samlingspunkt, eftersom rullgardinen alltid var nere. De kuttrade hemtrevligt och såg till att den duva som av en olyckans slump haft oturen att födas i en avvikande färgdräkt fick sitta och kuttra för sig själv.

På andra sidan rullgardinen låg Pontus ”Ölen” Olsson i sin säng. Han befann sig i slutet på en behaglig dröm, det vanliga heroiska sammanhanget som ofta involverade en kvinna. Men alla drömmar måste någon gång ta slut och ljuset skulle få honom att vakna. Av en händelse som vissa senare skulle komma att kalla för slump, andra för öde, var det just denna eftermiddag något med ljuset som var annorlunda. Det var grönt. Men varför skulle han förstå först långt senare.

Motvilligt masade han sig ur sängen under det att han avgav en kavalkad av diverse utdragna, ihopsjunkna och sammanpressade läten. Tarmpassagen hade under sömnen fått arbeta med en varierad kost bestående av vetepuffar, mikrad ostmacka och nudlar, inklusive fikabröd och kvällens filmgodis. De oönskade restprodukterna från bearbetningen hade därför fått god tid på sig att förflyktigas och mot eftermiddagen lagt sig som en osynliga dimma över rummet. Denna lukt var dock inget som Pontus reflekterade över, då den tillhörde hemmets igenkännbara lukt av trygghet.

I halvmörkret hasade han sig vidare och sparkade omkull några tomma ölburkar på vägen. Framme vid toaletten halade han fram kungen och släppte trycket med en lättnads suck. Merparten hamnade till och med i rätt avdelning, och som avslut klämde han av en riktig brakare. När han var klar ställde han sig framför spegeln och grävde runt ett tag med handen nere i kalsongerna, lyckligt ovetande om att hans badrum höll på att förvandlas till en portal.

I trots mot fysikens alla lagar hade nämligen en annan dimension nu ingått i vad Hoven van Hoffenstein senare skulle komma att kalla en ”tillfällig supersymmetrisk isomorphism”. För stunden var dock Hoffensteins avhandling Anomalier i strängteori inte påtänkt och Hoffenstein själv upptagen med att suga sin mammas spene. Hur det än var med den saken, så hade det inte spelat någon större roll för den intet ont anande Pontus, vars liv var på väg in i en mycket oväntad vändning.

Det hade kunnat spela roll för de sju överstepräster som befann sig i den andra dimensionen. Men det finstilta i kvantfysikaliska anomalier tenderar att gå bort när man arbetar under fara för sitt liv. Översteprästerna hade under upprepade seanser försökt aktivera Terragloben, men hittills utan resultat. Det hela avhandlades i sin helhet under ett antal texter i Den heliga skriften. Sammanfattningsvis var det oerhört komplext, väldigt svårt och mycket farligt, det var i alla fall vad som sades och därför var det ingen som orkat läsa den. Dess påföljande böjning av tidsrymdsväven ämnade skapa den portal ur vilken den utvalde enligt profetian skulle återvända till folket och rädda dem undan deras belägenhet. I teorin. Men som det nu var hade pressande omständigheter skapat oavsiktliga nedskärningar i den tillgängliga personalstyrkan. Tillsammans med bristande rutiner, överanvändning av den tekniska artefakten och vissa individuella avvikelser i seanserna hade tidsrymdsväven inflammerats så till den grad att eonplasman perforerat väven och läckt ut i en oavsiktlig ingröpning.

Pontus tog ett djupt andetag, drog in magen, sköt ut bröstkorgen och betraktade den mer atletiska form som hans kropp antog i spegeln. Såg sig sedan förflyttad till företaget som aldrig blev av – ”Olssons öl – Sveriges schystaste bira!” De anställdas avundsjuka blickar när chefen struttade in med en lätt kylskåpsvaggande gång. Inte överdrivet som en klumpig kroppsbyggare, utan mer som en smidig tiger… Ingen visste vem han egentligen var, att han sedan barnsben tränats under munkarnas stränga nävar, men vad som sedan kom ut genom templets portar var något som inte ens hans mästare hade räknat med… Han släppte andan. Ensamma hår stod lite kors och tvärs på det begynnande kalhygget.

Där stod han. Pontus ”Ölen” Olsson. Blekfet och halvflint. Han slöt sina ögon och avgav ett djupt melodiskt hummande, så som han fått lära sig på en kurs i healing. Av någon anledning gjorde det honom alltid lika lugn. Han hummade en gång till. Magfettet vibrerade av resonansen. Lugnet vällde fram genom kroppens alla porer och han skulle just till att humma en tredje gång när han la märke till ett grönt skimmer. Under en långsam sekund var det som om han var nersänkt i ett mjölkigt grönaktigt vatten. Han kisade förbryllat mot badrumslampan och gnuggade sig i ögonen. Suddiga fläckar flimrade till över synfältet innan de försvann och ersattes av badrummets kalla belysning. Han hade huvudvärk. Vattenledningarna bonkade till igen. Det var nog dags för en kopp kaffe.

Inpaketerad i sin svarta morgonrock i oäkta siden med en kinesisk drake på ryggen gick färden vidare till kaffekokaren. Vant manövrerade han vatten, filter och extra mörkbryggt. Swisch pulver plask! Men än var han inte klar. Han hade ett ess i rockärmen, när kaffet var klart hände det som ingen hade förväntat sig – choklad i kaffet! Extra honung! Spruta så är det klart grädde – Tjoff! Skafferiet. Mjuklimpan hägrade som en konverterad semla som nu hungrade efter margarin, skinka och mjukost. Pow! Honungspuffarna skrek efter sin dagliga dos chokladmjölk (fettsnålt för kolesterolet). Bam! Multivitaminjuice med extra mycket socker (för hjärnan). Shoff! Som en rodeo rattade han TV-kontrollen för påknäppning av morgonnyheterna och gjorde sitt häpnadsväckande move – total landslide – rätt in i soffan. KaWam! Den superplatta 58-tums skärmen gick igång.

Hungrigt började han skyffla i sig frasiga honungspuffar med chokladmjölk. Utanför, nere i lekparken, hade samhällets senaste tillskott av neonfärgade reflexvästar samlats för att insocialiseras i hackordningen. De vallades runt av några lågavlönade idealister, misslyckade konstnärer och en och annan pedofil.

Pontus gjorde sitt bästa för att stänga ute oväsendet och höjde volymen. Han pressade ned en till mackbit i munnen och lyssnade förstrött till nyhetsankarets malande röst. Tvåhundra döda i en tågolycka i Indien, ett fyrtiotal omkomna i ett bombdåd i Irak samt någon rebellgrupp nånstans i Afrika som medelst machete försökt utplåna diverse oliktänkande. En retroeuropeisk klassiker i repris. Det hela avrundades med det senaste skönhetstipset och sedan var det fikastund med en ökänd före detta Hells Angels medlem. Efter att han hittat Jesus hade han blivit yogainstruktör och skrivit en bok om sitt liv. TV-hallåan såg förtjust ut.

Pontus stelnade till. Alfahannar brukade ha den effekten på honom. Nu betraktade han inte sig själv som fullständigt misslyckad, men heller inte så lyckad som han hade velat vara. Särskilt inte i just det området. Han drog sig till minne vad Cecilia, hans ex hade sagt till honom, strax innan hon tagit resväskan och dragit till New York.

”Pontus – du är som en guppande röd boj,” hade hon sagt med en medlidsam min och menat att han flöt, men likt förbannat aldrig lyckades ”lämna hamnen”. För en gångs skull var han tvungen att ge henne rätt. Detta kändes som uppenbarast när han försökte närma sig det täcka könet. Eller tänkte på att närma sig det täcka könet, något som de få gånger han ansamlat tillräckligt mycket mod endast slutat i några av hans livs mest förnedrande stunder. Ändlösa var de gånger han suktat till alfahannarnas självklara otvungenhet. Uppenbarelsen av Eva förblev en hägring ute i en öken av otillräcklighet. Dessa mystiska sagoväsen som flöt förbi liksom sprungna från en annan värld. De hade andra kroppar, ett annat språk. Och allt han ville var att befrukta sig med dem. Han förblev bara oförmögen att klara av den obligatoriska biten innan aktens tillblivelse.

Pontus stannade upp i sina känsloyttringars nedstigande spiral, satte på datorn och fick fram porrsidan på plattskärmen. Han var rätt nöjd med hur han lagt upp sin central, trådlöst tangentbord och mus upplagt så att han inte ens behövde sträcka på sig, liksom spelkonsolens handkontroll. En rulle med hushållspapper i soffan bredvid. Och så handkräm förstås. Framför honom uppenbarades Holes of glory med favoriterna Nasty Nancy och Virginia Wet, båda två med häpnadsväckande simultankapacitet. Medspelare Chris Hardrock och Kenny Plower. Pontus satte igång. Det gällde att ha uträttat behoven så man kunde prestera optimalt inför dagens TV:spels session.

Det gick raskt undan, och när han torkat upp sörjan tände han en joint. Alla har väl sina laster. Och det var ju inte precis som om han hade betalningsanmärkningar eller gick omkring som nån luffare. Han påminde sig själv att inte prata nedvärderande om luffare och annat pack. Eller använda termer som pack. Pontus tänkte lidelsefullt tillbaks på tiden när ingen reagerade över att man kallade saker för sitt rätta namn. Som negerboll. Snart var man väl flykting i sitt eget land. Han slätade till den uttunnade frisyren. Han var en ansvarstagande medborgare.

Det gröna ljuset läckte in från den elektroniska gyttjan och smälte samman med eonplasman till det överdimensionella kretskortet, krängde och knarrade som gammalt virke, suckade och bubblade sedan upp genom tidsrymdvävens perforerade nät som mottog beskedet med trött skepsis innan det resignerat kastade ankar till den nya dimensionen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s