Prolog.

MAREDEION. Asbathos, centrala Lavonien. 40 år tidigare.

Maredeion lät sitt finger följa dragen som framträdde i spegeln. Hans ansikte hade utstrålat styrka, brunbränt, ärrat från tallösa strider, inramat av långa bruna lockar och ett svart välhållet skägg. Men mannen som stirrade tillbaks på honom med trötta rödsprängda ögon var en annan. Ärren var hans, men hans hud var blek och kroppen avmagrad. Håret ovårdat och flottigt, skägget vildvuxet. Fingret dröjde sig kvar vid ögonen. Utanför pupillen låg irisens djupa bärnstensfärg, varmt guld satt i en mörkare ring. Asbathierna hade alltid varit stolta över sina gyllenbruna ögon, de som så tydligt skiljde dem från de svagare folkens mörkare nyanser. Men det enda han såg nu var den kalla blicken av ett rovdjurs. Ett rovdjurs ögon i ett ansikte av skinn och ben.

Han hade varit en man i sina bästa år. Och även nu. Men det var en lögn, som allt det andra. Slavar som fria män såg dem som demigudar, men på insidan.. På insidan fanns bara förruttnelse. Han kunde känna stanken av den, den omgärdade honom, en kväljande, sötaktig dy. Men för stunden var han fri från mörkret. För stunden kunde han se klart. Hur länge hade han varit borta den senaste episoden? Dagarna gick in i varandra som minnet från dunkla drömmar. Han hade sagt saker, saker som skulle innebära en säker död, om det kom ut. Trots hans ställning. Han var en asbathisk general. Hans folk hade skolats i stridsdansen sedan barnsben, deras armé var den finaste som världen någonsin hade skådat. Men i slutänden var alla ersättbara. Han drog ihop läpparna i en vämjelig grimas. Han visste vad de kallade honom nu. Galningen.

Han tittade ner på silverbägaren i sin hand, vinet hade en djup mörk färg. Sedan tvåhundra år hade han endast druckit av de allra bästa vinerna. Det han drack nu var det dyraste vinet som gick att få tag på, odlat i Gardannos. Han visste att det skulle vara mustigt, jordigt, rikt och med en antydan av sensommar, gräs och bär. Han visste det, men han kände det inte, inte längre. Det hade lika gärna kunnat vara vatten.

Fyrahundra år.. Med full kraft slängde han bägaren mot spegeln. Den träffade mitt i glaset med ett dämpat kras och studsade över stenläggningen med ett ihåligt ljud. Vinet rann över ett spindelnät av sprickor. En groteskt förvrängning stirrade tillbaks. Demonerna.. Han rörde lätt med fingrarna över ojämnheterna där skärvorna separerade från varandra. Möjligheten att väva in Kyms ljus i vapen och kroppar hade åstadkommit så mycket mer än vad som annars hade varit möjligt. Inga framsteg hade tyckts ogenomförbara, bara viljan satte gränserna. Men det var inte viljan som hade saknats.. När hans fingrar stötte mot en av skärvorna föll den ut och blottade obsidianens mörker inunder. Reflekterat i glasets djupa svärta framträdde hans ansikte på nytt. ..En gång visste jag vilka de var.

Tillsammans hade de erövrat världen. Ingen kunde stå emot dem. En gång hade det fyllt honom med vördnad. Det hade betytt något. En gång, när han varit ung, ung på riktigt. Han hade varit del av något som varit så mycket större än honom själv. Allt hade varit lika självklart som att fortsätta andas. Men det hade varit när han fortfarande trott. Hur hade han inte brunnit för sin tro? Likt alla andra dårar..

Han mindes fortfarande när de stått där, vid foten av Eredea, svettiga trots kylan, blodiga, men med ögon som lyst av styrka och iver. Vem hade kunnat ana vad de skulle upptäcka? Skönhet var förledande. Idag var platsen lika öde som de omkringliggande bergen. Kryoliumet hade väckt en hunger som inte gått att stilla. Inte ens elddemonerna kunde hindra deras framfart. Allt som varit heligt är dött..

All denna död. Älskare, bröder, ledare, fäder. Han kom inte ens ihåg dem längre, bara att många av dem varit betydligt bättre män än han någonsin varit. Men det var därför de hade fallit. Det var därför som han stod här och vadade i sin egen träck medan de levde ut sina dagar i Kelysium. Men för honom väntade endast dödsrikets eviga eldar. Varje natt innan perioderna av mörker hade tanken på döden skänkt honom en känsla av frid. Att få betala Xaron och färdas över glömskans flod. Få stiga iland på den andra stranden och veta att han inte kunde återvända. Att det inte längre var upp till honom. Att han äntligen skulle få sitt straff.

Men nu.. Nu visste han inte ens om det var sant. Den andra stranden är också här.. Hur mycket hade varit en lögn? Han hade trott sig vara rättmätig. Hur hade han kunnat tro något annat? Deras ben glödde som bara dödsrikets eldar kunde göra. Hade allt varit en dröm?

Med en frånvarande rörelse plockade han ut en glasskärva och smekte spetsen längs ådrorna i sin underarm. Han hade tappat i vikt, men hans underarmar var fortfarande starka. Trots att han tryckte till så kändes det inte mer än en kittling, glaset lämnade inte så mycket som ett rött streck. Ibland glömde han. Ibland trodde han att han ville glömma. Han kände med fingrarna över ärren, han kom ihåg hur han fått varenda ett, det var dem han fått i strid. Men de andra, på undersidan av sina armar, där var dem han alltid försökte dölja. De växte över varandra som regnvåta maskar. Han smulade sönder skärvan i sin hand och betraktade det gnistrande glaspulvret som rann ut. Tiden.. Vi trodde vi kunde få den att stanna..

Han drog sin dolk. Bladet var inte vanligt brons, precis som hans kropp hade den vävts med Kyms ljus. Han placerade spetsen vid armbågsvecket och betraktade hur den första bloddroppen trängde fram. Tryckte ned bladet genom köttet och bytte grepp. Kniven var vass, men han fick ta i för att kunna dra bladet genom underarmens hårda muskulatur. Han kontrollerade sin hands darrning och drog ned bladet hela vägen mot handleden. Blodet vällde fram och sköt ut i tunna strålar. Smärtan sjöng till, men vagt, som ett gammal minne. Den röda vätskan som flöt ur honom kändes främmande. Han betraktade pölen som växte runt hans fötter, dropparna bildade varma stänk mot tårna i hans sandaler. Var det inte underligt hur människor alltid pratade om kyla och värme som karaktärsdrag? De enda verkligt kalla människor han sett hade varit döda.

Han svajade till och gick och satte sig i en stol framför den öppna terrassen. Träet knarrade lätt när linnetyget spändes under hans vikt och han lät handen vila över armstödet. Förstrött lekte han med fingrarna över lejonhuvudet av vitt ben förgyllt med guld. Såret såg märkligt ut, som en hungrig slida kantad av spetstyg där de vitgråa fettbubblorna trängde upp ur huden. Blodflödet hade avtagit nu, men det rann fortfarande. Ner över armstödet, målade det snidade träet, sögs upp i tyget från hans löst sittande tunika och droppade ned mot stenläggningen. Bakom honom såg det ut som om han släppt sin mantel över det intrikat lagda marmorgolvet. Han kom fortfarande ihåg när hans äldre lagt hans första röda mantel över hans unga starka axlar. Han hade varit stolt då. Nu visste han att stolthet bara bringade död. Det hade alltid varit de bästa bland dem som varit som villigast att lägga ned sina liv. Och för vad? Om det ändå hade varit tvärt om. Han skrattade bistert. Då hade han varit död sedan länge. Men det hade inte gjort någon skillnad. Det fanns alltid någon villig att ta näste mans plats.

Han gled med blicken över den röda sörjan. Efteråt skulle slavarna rengöra golven. Vi var alltid skickliga på att dölja spåren från det ingen ville se. Var hade förresten Gaion tagit vägen? Förmodligen satt han och skrev som vanligt.. Pojken hade visat sig klipsk, efter att han lärt honom läsa hade han självmant börjat lära sig att skriva. Det var en av de få saker som han kunde se tillbaks på med glädje. Att sådant som man odlade också kunde spira. Han glömde tankarna på sin slav och lyssnade istället på hjärtas förhöjda slag. Det var patetiskt, hur livet alltid klamrade sig fast. Men det var ofrånkomligt. Han visste det nu. Det var därför som det enda som kunde rädda dem nu var deras egen undergång.

Myrkrypningar stack till i fingrarna. De långa gardinerna i guldockra rörde sig stillsamt i brisen och svalkan efterlämnade en rysning längs hans nakna ben. Utanför den låga balustraden blänkte förgyllda statyer och kupoler i den nedstigande solen. De blandade sig med prästernas tempel i grälla färger och långt där nedanför syntes röda lertak som en utslängd kortlek. Alltid så långt borta.. En gång i tiden hade han varit blott en pojke som sprungit där nere, i slummen på gatorna. Det hade varit hans hem då. Han försökte minnas hur hans mor sett ut, men hennes ansikte hade sedan länge bleknat.

Han hörde snabba fotsteg närma sig. Förvånat fann han sig se upp mot Gaion, smärtan tydligt skriven i hans unga men allvarsamma ansikte. ”Herre, vänta, jag ska hjälpa dig!”

Maredeions röst var blott en viskning, men hans grepp om pojkens arm var järn. ”Allt jag har sett.. Jag har upplevt kungar och konungariken falla. Krigat mot horder av xentomoner.. Isbroarna.. Isbroarna bortom snövidderna…” Ett leende växte stillsamt fram i generalens utmärglade ansikte. ”Kristallfälten i Eredea.. Jag har aldrig älskat någon som han.”

Plötsligt såg han hur hans högra hand gnistrade till från spegelns krossade glas. Hans grepp blev slappt och han sökte med blicken i pojkens tårfyllda ögon. ”Allt kommer upphöra, mina minnen förflyktigas i intigheten.. Vi är blott stjärnstoff, stjärnstoff i evigheten…”

Kniven gled ur hans hand och mötte stenläggningen med ett metalliskt ljud, men Maredeion hörde det inte. Regnbågens alla färger framträdde i mörkret och formade sig till ett geometriskt mönster, enkelt och samtidigt otroligt komplext. Det pulserade, och för varje slag antog det en ny form. Ett tag gnistrade det till, likt avlägsna solstrålar, innan det blinkade till och slutligen försvann.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s